Back to basics - a-ha är fortfarande ett band att räkna med!

5  11-10-2009 (09-11-2009)

Fördelar:
Läckert retrosound  +  nutida produktion, starka svepande refränger, vackert vemod

Nackdelar:
Några få enstaka utfyllnadsspår, ibland lite pretentiöst

Rekommenderas: Ja 

daha6439

Om mig: Gillar musik, film, böcker och andra kulturformer.

Medlem sedan:06-04-2006

Recensioner:202

Medlemmars tillit:23

Dela denna recension på Google+
Den här recensionen har betygsatts av 7 Ciao medlemmar och har fått det sammanvägda betyget exceptionell

A-ha bildades 1982 och blev genom sin lättsamma syntpop och fagra nunor snabbt flickfavoriter under mitten av åttiotalet. Debuten och största hiten var ”Take on Me” från 1984, men följdes raskt av ett pärlband med hits som ”The Sun Always Shines on TV”, ”Hunting High and Low”, ”Cry Wolf” och James Bond-låten ”The Living Daylights”. Det var under deras storhetstid som jag själv började lyssna på a-ha – den första skiva jag köpte var faktiskt deras debutskiva, den inhandlade jag med ett presentkort som jag vunnit på ”Upp till 13” på radion.

Dåtid


A-ha slog aldrig riktigt i USA, men var stora i Europa och i Sydamerika. Faktum är att a-ha innehar världsrekordet för största publik – ca 200 000 årskådare i Rio 1991. A-ha tog en paus under 90-talet så att sångaren Morten Harket, gitarristen Paul Waaktaar-Savoy och keyboardisten Magne Furuholmen fick jobba med sina soloprojekt.

Kring sekelskiftet hade de dock rett ut sina interna stridigheter och började släppa skivor ihop igen under namnet a-ha. Nytt för den här gången var att alla medlemmarna var involverade i låtskrivandet och att man även plockade in folk utifrån till annat än att producera. Attityden var mognare, och även om det alltid funnits med en elektronisk ljudbild så blev det gott om 60-talsljudande låtar och U2-rock. Lite drag av gubbig FM-rock kanske, och värre blev det för varje nytt album de släppte under 2000-talet.

Ny skiva med nygammalt sound


Det var därför med glädje som jag nåddes av beskedet att a-ha med sitt nya album Foot of the Mountain tagit ett steg tillbaka till ett 80-talsinspirerat syntsound! Och minsann, det finns tydliga ekon från tidiga album som Hunting High and Low och Scoundrel Days. Främst då synthookar som inte ens gör anspråk på att låta som riktiga instrument, primitiva trummaskiner, sparsmakade gitarrer och svepande symfoniska refränger. Men nyckeln till a-has framgångar är givetvis Morten Harkets uttrycksfulla och kraftfulla röst. Vid en ålder av nyss 50 fyllda slår han fortfarande vilken Idol-vinnare som helst på fingrarna, även om falsetten grumlats något med åren.

Starkare låtar med bättre produktion


Det finns en sprittande glädje och optimism här som saknats på många av a-has senare alster, men det finns även gott om exempel på det nordiska vemod som jag älskar. A-has stora problem på senare år har varit att få till hitar -- singlar -- men på den här skivan tycker jag att man har en hel del för en gångs skull. Mycket hänger faktiskt på produktionen, kanske mer än gemene man tror. Produktionen kan sänka en bra låt men aldrig hissa upp en dålig. För det fräscha retrosoundet på det här albumet står producenterna Steve Osborne (med New Order och U2 på meritlistan), Erik Ljunggren (industrirockare och remixare) och Mark Saunders (som jobbat med Erasure, The Cure). Så här bra har det inte låtit sedan svenske Nåid var med och producerade Lifelines 2004, men här har man gått ännu mer drastiskt tillväga för att hitta tillbaka till framgångsformeln från 80-talet. Man kan gott jämföra strategin med Depeche Modes senaste Sounds of the Universe, där man gjort samma sak.

Skivan låt för låt


Jag är fast redan i introt till den första låten, ”The Bandstand”. En riktigt primitiv plipp-ploppig syntslinga som återkommer låten igenom. Det elektroniska bakgrundskompet påminner om både deras egna ”I Dream Myself Alive” från 1985 såväl som andra samtidiga låtar, till exempel ”Kids in America” av Kim Wilde. Refrängen är av klasisk a-ha-typ: storslagen, vacker och med sorgsen klaviatur. Låten är en nostalgisk titt tillbaka på deras första besök i USA på 80-talet, en promenad i en vindpinad park. Glad låt, men ändå med ett stänk av vemod.

”Riding the Crest” fortsätter i samma goda glada stil. Den här låten påminner en hel del om ”Take on Me” i bland annat trumkompet, men jag kan också höra lite tidig Depeche Mode i detta. Jag minns fortfarande publikens reaktion på den här låten när de premiärspelade den som en tjuvlyssning på albumet under en konsert i Royal Albert Hall i London i maj 2008. Själv var jag inte på plats utan såg klipp på YouTube. Redan då tänkte jag att det bådar gott inför ett nytt album!

Plattans doldis är ”What There Is”, en av deras absolut finaste låtar någonsin. Man har kombinerat en syntmatta med en diskret steel guitar och smäktande stråkar till en text om att skynda att älska innan det är för sent. Om att ta chansen innan vi alla är borta och glömda. För utan oss snurrar världen ändå obarmhärtigt vidare, som den alltid har gjort.

Titelspåret ”Foot of the Mountain” är faktiskt en omarbetning av en låt som heter ”The Longest Night”, tagen från keyboardisten Magnes soloplatta häromåret. Den har blivit mycket bättre med en riktigt pampig refräng med en fin pianoslinga i bakgrunden, stråkar och akustiska gitarrer. Texten om att ge upp det materiella för att leva ett enklare liv finns dock kvar intakt.

”Real Mening” är det svagaste spåret på skivan, inte särskilt minnesvärt med konstiga ekon och effekter i bakgrunden. Ett typiskt utfyllnadsspår. ”Nothing is Keeping You Here” är också den ett ganska lamt spår musikaliskt, textmässigt är den mer intressant och handlar om att bryta upp från ett gammalt liv. Men på det hela taget också ren utfyllnad.

”Shadowside” är som en elektronisk knopp som sakta vecklar ut sig till en rockig ballad som tycks eka ut över ensliga norska fjäll. Det finns många lager i den här låten. Den växlar mellan electronica, FM-rock och akustisk ballad. Man hör ekon som påminner om deras gamla låt ”I’ve Been Losing You”. Dramatiskt. Över allt svävar Mortens röst, från stillsamt sorgsen stegras den till en bedjande och desperat falsett:
I don’t want to see myself descend
Into the shadowside again
If you ever let me go again
In the shadowside I’ll end .

”Mother Nature Goes to Heaven” är en av de låtar där verserna är bättre än refrängen. Refrängen med sin mjuka stämsång får ingen stuns utan blir lite platt i jämförelse med de skira syntslingorna och den pulserande syntbasen. Det finns också ett dramatiskt keyboardsolo mot slutet som är väl värt att lyssna på. Texten är mycket tänkvärd, på ett poetiskt sätt beskrivs hur vi sakta men säkert tar kål på jordens livgivande skal, moder jord själv. Och hur futtiga framstår inte då våra egna problem i så stora perspektiv? Låten påminner mycket om en gammal folkvisa som heter ”Never Turn Your Back on Mother Earth” som bland annat gjorts på skiva av Martin L. Gore och Sparks.

”Sunny Mystery” är också ett av de absoluta toppspåren på plattan. Texten påminner oss om att i jakten på meningen med livet är det lätt att tappa fokus på allt det fantastiska som livet ändå har ett erbjuda:
You think you’re running to it
But you are wading through it
A sunny mystery.
Musiken är superläcker, det förflutna och nutiden möts och smälter omärkligt samman. 80-talets Roland-syntar möter 90-talets drum’n’bass som i sin tur möter 00-talets era av vocoders. Jag hör spår av gamla a-ha, New Order, Vangelis, Secret Service, Nåid, och The Beloved. Enda klagomålet jag har på den här låten är att den är alldeles för kort med sina 3:31 minuter!

Skivan avrundas med en verkligt udda låt, ”Start the Simulator”. Upphovsmannen Paul Waaktaar-Savoy baserade texten på tekniska manualer, eftersom han tyckte att astronauternas språk var så poetiskt. Musikaliskt är ett det pretentiöst lapptäcke med tempoväxlingar och psykedeliska 60-talsvibbar som möter 80-talets syntpionjär Jean-Michel Jarre. Det låter kanske mer intressant än det faktiskt är… Ingen favorit för mig. Men kanske en passande vaggviseliknande avslutning på en av a-has starkaste plattor på mycket, mycket länge.

En ny start


Det här är en riktig nystart för bandet och jag hoppas de fortsätter på det här spåret. Jag kan helhjärtat rekommendera den här skivan till den som lyssnade på a-ha när det begav sig och sedan tappade bort dem på vägen. Och till alla med någon sorts preferens för syntpop gjord med både hjärta och hjärna.

UPPDATERING: I oktober tillkännagav bandet att de lägger ner 2010. Detta blev alltså deras sista studioalbum. En värdig avslutning, tycker jag.

Dela denna recension på Google+
Sponsrade länkar
Betygsätt den här recensionen

Hur användbar är den här recensionen?

Riktlinjer för betygsättning

Kommentarer på den här recensionen
JanneRafiki

JanneRafiki

13-10-2009 21:23

En kanonrecension, med guldkorn om och omkring gruppen och låtarna.

schkog

schkog

11-10-2009 13:05

Bra!

svanmagnus

svanmagnus

11-10-2009 12:29

riktigt bra musikrecension, detaljerad och med egna åsikter, tummen upp!

Skriv en egen kommentar

max. 2000 tecken

  Skicka iväg din kommentar


Läs mer om den här produkten
Betyg
Den här recensionen av Foot of the Mountain - a-ha har fått betyget:

"exceptionell" av (100%):
  1. JanneRafiki
  2. schkog
  3. svanmagnus
och 4 andra medlemmar

En recensions sammanvägda betyg skiljer sig från ett vanligt genomsnittsbetyg.
Andra intressanta produkter
Broken Frame, A - Depeche Mode Broken Frame, A - Depeche Mode
Synt Pop - Inspelning:S - 1CD(s) - Label: Mute - Distributör:EMI Operations/CEVA Logistics - Releasedatum:06/1993 - EAN:5016025610099
3 recensioner
Köp nu för endast 79,00 kr
Age of Consent - Bronski Beat Age of Consent - Bronski Beat
Synt Pop - Inspelning:S - 1CD(s) - Label: Phantom Import Distribution, London - Distributör:Cargo, Cinram Logistics - Releasedatum:27/03/2000 - EAN:639842819527
1 recension
Köp nu för endast 59,00 kr
Happiness - Hurts Happiness - Hurts
Alternativ, Synt Pop - Inspelning:S - 1CD(s) - Label: The Major Label, RCA - Distributör:Sony Music/Arvato Services, F-Minor - Releasedatum:06/09/2010 - EAN:886976666828
2 recensioner
Köp nu för endast 79,00 kr