Robyn
Robyn, eller Robin som hon egentligen heter föddes år 1979 och är idag därför 31 år, en ung artist alltså. Robyn slog igenom 1995 med debutsingeln You've got that something, och strax därefter släppte hon låten Do You Really Want Me (Show Me Respect). Det första albumet släpptes samma år och hette Robyn is here.
Robyns karriär har väl kanske inte varit det största inom musikhistorien om ni frågar mig. Hon har enbart gjort fyra plattor om jag bortser från Body talk-serien. Den senaste gjorde hon år 2005, så det har alltså tagit hela fem år att släppa en ny skiva. Body talk-serien är tre olika plattor med ganska få låtar på varje. De två första har redan släppts, medans den tredje kommer ut i slutet av året.
Här kommer i alla fall min recension av Robyns Body talk pt.1.
Musiken
Jag har alltid tyckt att Robyns musik påmint mycket om Britney Spears och det har liksom varit poppigt, tjejigt och nästan på gränsen till fånigt. Det har känts som att hon varit en wannabe av alla dom där större artisterna.Denna skiva bjuder dock på något helt annat och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Allting känns så elektroniskt och jag får knappt någon uppfattning av Robyns röst eftersom det elektroniska tar över och gör om rösten totalt. Det känns inte som att hon anstränger sig överhuvudtaget och man får aldrig riktigt höra den där fina rösten som jag vet att Robyn har. Allting har gjorts om, och jag blir bara irriterad. Det finns ju självklart folk som gillar elektronisk musik, men jag har då aldrig förknippat Robyn med detta, och jag är besviken över att behöva göra det nu.
Texterna
Låttexterna känns inte speciellt avancerade utan de flesta låtarna på skivan innehåller många upprepningar och det finns liksom inget större budskap i någon av de åtta låtarna. Den första låten till exempel är så sjukt enerverande eftersom Robyn sjunger i princip samma sak i fyra minuter. Jag klarar knappt av att lyssna på hela låten, för så dåligt är det faktiskt, Hon sjunger hela tiden om vad som dödar henne, till exempel:My smoking is killing me
My diet's killing me
My heels are killing me
My shopping's killing me
Jag förstår inte heller varför Robyn flikat in med en SVENSK mening i den andra låten. Helt plötsligt säger en sjukt ful röst "Jag älskar dig". Jaha, och? Det hör ju knappt till resten av låten. Jag blir nästan förbannad för att inte texterna känns sammanhängande och på grund av det elektroniska hör man inte alltid heller vad som sjungs.
Låtarna
Skivan börjar med låten Don't fucking tell me what to do som är fyra minuter och 11 sekunder lång. Jag har redan klagat på denna låt men det går nog inte att klaga tillräckligt. Låten är som sagt otroligt enerverande och det är svårt att lyssna på hela eftersom det elektroniska tagit över för mycket. Texten är totalt meningslös och handlar som sagt var om vad som dödar henne. Cigaretter, pojkvänner, shopping...äh, vem bryr sig!?
Det andra spåret Fembot är tre minuter och 35 sekunder långt. Även här förstörs Robyns röst totalt och allting låter bara korkat. Låttexten är svår att höra men den kretsar runt kärlek, vilket jag dock inte tycker når fram till lyssnaren. Ännu en besvikelse alltså.
Den tredje låten heter Dancing on my own och den tror jag faktiskt de allra flesta har hört. Spåret är på fyra minuter och 48 sekunder och det är nog ett av de bättre på skivan. Robyns röst hörs bättre och hon sjunger tydligt och bra. Låten är väl kanske inte den bästa egentligen men jag är nöjd eftersom Robyn äntligen visar upp vad hon kan.
Somebody said you got a new friend
Does she love you better than I can
There's a big black sky over my town
I know where you at, I bet she's around
Yeah I know it's stupid
But I just got to see it for myself
Cry when you get older heter den fjärde låten och den är tre minuter och 35 sekunder lång. Robyn försöker få till någon slags attityd i sin röst men det mesta låter faktiskt mesigt. Låttexten är OK, men blir på gränsen till lite barnslig. Ändå är det en OK låt som går att lyssna på, men inte mer än så.
Det femte spåret, Dancehal queen, är tre minuter och 39 sekunder. Låttexten känns ganska töntig och enkel. Hela låten känns egentligen töntig och det är ingen fart överhuvudtaget. Robyn känns inte speciellt engegerad i sitt framträdande, och nej, det här är bara fånigt.
Den sjätte låten heter None of them och här har Robyn fått hjälp av Röyksopp som är en musikduo. Jag har aldrig hört talas om dessa men jag läste precis att de håller på inom elektronisk musik. DAAAAH, vi märker det!!! Låten som är över fem minuter lång är också tråkig i över fem minuter och jag tycker inte Robyn gör ett speciellt bra jobb med sången. Det mesta låter rätt konstigt och fel.
Det näst sista spåret Hang with me är en akustisk version på tre minuter och 18 sekunder. Här har vi skivans bästa låt och det beror nog mycket på att den som sagt är akustisk. Äntligen får Robyn visa upp sin röst och jag tycker låten är riktigt bra. Låttexten är helt okej, och måste jag välja en låt att lyssna på med Robyn så får det bli denna.
And if you do me right
I'm gonna do right by you
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
I know what's on your mind
there will be time for that too
if you hang with me
hang with me
Skivans sista låt heter Jag vet en dejlig rosa och är två minuter och 11 sekunder lång. Jag blev ganska förvånad när jag märkte att det fanns en svensk låt på skivan, men detta är enbart positivt enligt mig. Robyn borde börja sjunga mer på svenska för jag tycker hon gör det riktigt bra. Det är en fin liten visa och äntligen slipper jag det där elektroniska.
Jag vet en dejlig rosa och vit som liljeblad
När jag på henne tänker så görs mitt hjärta glad
Dess stämma ger en hjärtans tröst
Lik näktergalens blida röst
Så hövisk och så ljuv
Slutsats
Visst, jag har aldrig riktigt gillat Robyn och jag kan inte direkt påstå att jag haft en massa affischer och dylikt av henne på väggarna när jag var yngre. Robyn är en artist som för mig har spelats på radion då och då och låtarna har varit enkla att sjunga med i. Tyvärr blir denna skiva en stor flopp och det elektroniska tar över alldeles för mycket för att jag ska kunna tycka att det blir bra. Jag VET att Robyn kan sjunga, och jag VET att hon kan bättre än såhär, så varför försöker hon på någonting som egentligen inte har med henne att göra? Det har gått fem år sedan sist man fick höra något nytt från henne, och "comebacken" kan ju vara den sämsta jag någonsin sett och hört.
Det finns nog enbart två låtar på denna skiva som jag kan klassas som OK, eller till och med bra, och det är de två sista. I dessa två låtar har man skippat det elektroniska och istället lyft fram Robyns fina röst. Varför gjorde dom inte så på hela skivan? Nej, jag blev riktigt besviken.
Detta är inget album jag rekommenderar er att köpa, men till er som har spotify finns det att hitta där om man söker efter Robyn. Att lägga ut pengar på sånt här sk*t är dock inte speciellt nödvändigt enligt mig.. 
15-11-2010 23:08
Mycket bra skrivet Denna flicka tillhör absolut inte mina favoriter,även om hon är cool
10-11-2010 00:10
Tycker denna skiva är bra men texterna håller kanske inte toppklass hela tiden
09-11-2010 17:01
Utlovat betyg satt!