Walk the line
Detta är en amerikansk långfilm från 2005. Manuset är skrivet av Gill Dennis och James Mangold. Det är även James som har regisserat filmen. Handlingen kretsar kring Johnny Cash liv från det han var barn och växte upp och blev en av våra mest älskade countryartist. Filmen tar sin början då Johnny enbart var 12 år gammal och han jobbade på bomullsfälten tillsammans med sin familj. Johnny älskade radion som de hade i hemmet. Han satt ofta där och lyssnade på den unga June Carter som sjöng med sin vackra stämma. Hans stora intresse förutom musiken var att fiska tillsammans med sin bror som tyvärr gick bort 1944 på grund av en olycka i ett sågverk. Pappan blev besviken för han tyckte att gud hade tagit fel son ifrån honom. Johnny Cash bildade familj tillsammans med Vivian och de fick tre barn tillsammans och under den perioden tillsammans med henne så försökte han sig på en karriär inom musiken och lyckades stort, men det blev för bra. Det blev en tid med tablett missbruk och alkohol missbruk och det orsakade en hel del för honom då han blev portad på Grand Old Ophry och han hade ingenstans att ta vägen till sist. Skilsmässan var ett faktum och han stod ensam. Han träffade June och blev grundligt förälskad. I denna vackra film får man inte bara följa Johnny i hans karriär utan även hans väg till kärleken.
Titel Walk the Line
Genre Drama
Regissör James Mangold
Producenter Alan C. Blomquist och John Carter Cash
Manus Gill Dennis, James Mangold
Originalmusik T Bone Burnett
Produktionsbolag 20th Century Fox
År 2005
Speltid 135 minuter
Land USA
Språk Engelska
Min bild av Johnny Cash
Hello. I´m Johnny CashJa den frasen använde Johnny sig av när han kom in på scenen. Det var så han presenterade sig. Många tycker kanske att det inte är så märkvärdigt så att det behöver skrivas om, men jag tycker att det är en stor mening som säger en hel del. De enkla orden säger mycket om vem Johnny Cash var som person. Han var en stor stjärna som hyllades stort men ändå så presenterade han sig på scenen när han kom in. Precis som att ingen visste vem han var så han var tvungen att presentera sig. Han tog inte sin publik för givet och han gav en hel del av sig själv till publiken.
Johnny föddes den 26 februari 1932 men fick namnet J.R för föräldrarna visste inte vad den lille gossen skulle heta. De kunde inte enas om ett namn heller så det blev ett enkelt J.R, men när Johnny tog värvning i flygvapnet så tog han namnen John och när han sedan skulle ta sin början som artist så blev det Johnny Cash.
The Man in BlackJa det var så han kallades då han var klädd i svart. Han hade svart skjorta och svarta byxor. Det blev en del av hans personlighet faktiskt och vad som speglade det vet jag inte. Kanske var det hans jag som kändes svart med tanke på vad han upplevt i sin barndom och ungdom, eller så gillade han svart bara. Oavsett vad som var orsaken till hans klädval och färger så blev det en del av honom. Man kan även höra i låtarna som han skrev om vem han var för ofta var det taget från hans privatliv eller yrkesliv i de låtar han satt och kom på. Kanske var det därför som han blev så populär för han gav låttexterna liv och han förmedlade den känslan som han själv
kände. Låten fick en innebörd som var lätt att ta till sig. I denna film finns det en del kända låtar som tar en tillbaka till dåtidens Bluegrass Country.
Johnnys kärlek till musiken och familjenVad jag har förstått när jag ser Johnny uppträda med sin familj och även i denna film så ser jag att Johnny hyser stor kärlek till sin familj och till det han sysslar med, alltså musiken. Han är en stor man som vågar visa vem han är fast han egentligen själv inte vet vem han är. Han kan vara kluven och väldigt förvirrad men någonstans inom honom så känner han att han inte är den person som ibland kommer fram. Det blir en stor kontrast med vad han själv egentligen är än den som kommer fram under alkohol och tabletternas åverkan. Man har läst om stjärnor som tagit sin kärlek för familjen på stort allvar men jag tycker ändå att Johnny tar kärleken ett steg längre. Man blir rörd av att se hans kärlek blomma för June under filmens gång och man blir berörd när hans biologiska barn åker med sin mamma i bilen och Johnny inte får säga hej då till dom. Han gråter och tillåter sig själv att gråta. Johnny Cash var en stor man med mycket kärlek inom sig och han vågade visa den för omgivningen, fast på sitt sätt.
Soundtrack1. "Get Rhythm" - Joaquin Phoenix
2. "I Walk the Line" - Joaquin Phoenix
3. "Wildwood Flower" - Reese Witherspoon
4. "Lewis Boogie" - Waylon Payne
5. "Ring of Fire" - Joaquin Phoenix
6. "You're My Baby" - Johnathan Rice
7. "Cry! Cry! Cry!" - Joaquin Phoenix
8. "Folsom Prison Blues" - Joaquin Phoenix
9. "That's All Right" - Tyler Hilton
10. "Juke Box Blues" - Reese Witherspoon
11. "It Ain't Me Babe" - Joaquin Phoenix/Reese Witherspoon
12. "Home of the Blues" - Joaquin Phoenix
13. "Milk Cow Blues" - Tyler Hilton
14. "I'm a Long Way from Home" - Shooter Jennings
15. "Cocaine Blues" - Joaquin Phoenix
16. "Jackson" - Joaquin Phoenix/Reese Witherspoon
En vacker film som innehåller allt
Jag såg denna film igår och jag trodde inte att jag skulle orka sitta uppe och titta på den men jag kunde inte släppa filmen. Jag var bara tvungen att se hur det gick. Ja egentligen visste jag ju det för jag har följt Johnny Cash så länge jag kan minnas men det var annat och se hans liv på film. Det var mycket intressant faktiskt. Det fanns en del som jag inte visste om som till exempel hans drogproblem. Spriten var det enda som jag visste om. Filmen innehåller både glädje, sorg, skratt och tårar. Jag tycker även att det är en underbar kärlekssaga som får ett lyckligt slut trots att Johnny Cash aldrig slutade att söka efter sig själv, men jag tror han fann en del efter det att June Carter sa ja till hans frieri på ett uppträde i London 1968. Man får gå tillbaka från det han var ung och han hade tydligen ingen rolig uppväxt och hans trygghet låg i sin bror som gick dog i en tidig ålder. Det fanns flera tillfällen i filmen som jag faktiskt satt och grät nästan för jag tyckte så synd om honom. Det var enkla fraser som: Det var fel son som dog. Det var skrämmande att höra och jag har svårt för att tänka mig att någon skulle kunna säga så till sitt andra barn. Hemskt är bara halva förnamnet.
Mycket välgjord film med fina specialeffekter
Som regissör ser vi James Mangold och det är även han tillsammans med Gill Dennis som har skrivit manuset. Jag tycker faktiskt att de har gjort ett mycket bra jobb. Filmen känns verkligen genomarbetad och de har varit noga med allt känns det som. Materialet till filmen är från intervjuer som James gjorde med Johnny Cash. Filmen är 135 minuter lång och där är väl det enda som jag har att klaga på. Ja, jag klagar inte egentligen men jag hade gärna sett att filmen varit lite längre faktiskt. Det hade räckt med 10 minuter upp till en kvart. Då hade man kanske fått se lite mer från hans barndom fram till det han blev en stjärna. Det gick fort från det han var 12 år och till han skulle in i flygvapnet och ligga. Lite där emellan hade gett mig en helt annan helhetsbild av Johnny Cash. Jag tycker att jag har fått en bra bild ändå men kanske hade jag fått en bättre bild. Filmen är mycket bra klippt och övergången till de olika scenerna är snyggt gjorda. Mycket av specialeffekterna sitter där tycker jag samt skådespelarna. Mest hos skådespelarna för det kan inte vara enkelt att spela två stora stjärnor och lyckas med det så bra som dessa gjorde. Har man följt Johnny Cash och June Carter så kan man se att dessa skådespelare måste ha studerat sina karaktärer rätt så bra för många gester och miner fanns med som de riktiga stjärnorna brukade göra.
Johnny Cash godkände själv skådespelarna som skulle gestalta honom och hans fru June i filmen.
Underbara skådespelare gör filmen
Joaquin Phoenix fick manteln med guld på sina axlar. Han skulle försöka förvalta den väl och göra Johhny så bra som möjligt. Hur gestaltar man en älskad stjärna? Jo som Joaquin. Han var faktiskt mycket bra. Han hade samma sätt på scenen som Johnny hade. Han stod likadant med gitarren som Johnny gjorde och han sjöng på samma sätt. Johnny sjöng alltid lite snett med munnen och det gjorde Joaquin med. Jag tyckte att han förmedlade en bra bild av Johnny och jag tror att Johnny skulle varit stolt över sin karaktär. Reese Witherspoon gör rollen som June Carter och jag tror inte att de kunde hittat en bättre skådespelerska som skulle kunna göra den rollen bättre än vad hon gjorde. Jag kunde nästan se den riktiga June framför mig när Reese förmedlade hennes karaktär. Reese var så pass bra så att hon vann en Oscar 2006 för sin roll i denna film.
RollistanJoaquin Phoenix - Johnny Cash
Reese Witherspoon - June Carter
Ginnifer Goodwin - Vivian Liberto
Robert Patrick - Ray Cash
Dallas Roberts - Sam Phillips
Dan John Miller - Luther Perkins
Larry Bagby - Marshall Grant
Shelby Lynne - Carrie Cash
Tyler Hilton - Elvis Presley
Waylon Payne - Jerry Lee Lewis
Shooter Jennings - Waylon Jennings
Sandra Ellis Lafferty - Maybelle Carter
Victoria Hester - Victoria Hester
Dan Beene - Ezra Carter
Clay Steakley - W.S. Holland
Johnathan Rice - Roy Orbison
Johnny Holiday - Carl Perkins
Som ni ser i rollistan så kan man se flera kända artister och det var rätt så häftigt faktiskt. De var alla unga och gröna då men på väg upp i sin karriär stege. Man såg vem som var vem bara av att höra deras sound och det var lite häftigt faktiskt. Den som utmärkte sig mest bland dessa karaktärer var Waylon Payne som gestaltade Jerry Lee Lewis. Man såg honom stå på scen och sjunga och man förstod direkt att det var han innan de presenterade honom. Vid tillfälle såg man Waylon Jennings och den rollen gestaltades av Waylons egen son Shooter och han var lik sin pappa så det gick alldeles utmärkt. Tyler Hilton som Elvis Presley och Jonathan Rice som Roy Orbinson. De gjorde alla sina karaktärer bra, men det var inte så mycket ändå som man såg dom men då man idag vet vem dessa artister var så lade man märke till dom direkt och det är ju ett bra betyg för då hade verkligen kunnat gestalta sina karaktärer på ett bra sätt. Egentligen så skulle man kanske inte behöva skriva upp alla i rollistan som jag har gjort men jag tycker ändå att alla har ett finger med i spelet och de syns då Johnny gjorde sin karriär och en del av dom följde med honom på vägen.
Mina tankar och funderingar
Detta är ju en självbiografi kan man säga. Materialet är hämtade från intervjuer som regissören gjorde med Johnny Cash själv. Det framkommer en hel del i filmen om Johnnys uppväxt. Det är allt från barndomen, karriären och de olika turerna i fängelset som han gjorde på grund av små brott. Han fick aldrig fängelse utan han fick sova i cellen över natten. I filmen så får man ju se en hel del kända artister som gestaltas av mycket fina och duktiga skådespelare. Det jag kom att tänka på under filmens gång var just om dessa artister. Man fick ju se när några av dom söp tillsammans med Johnny och en del tog en del tabletter och så. Då filmen handlar om Johnny Cash egentligen men där det framkommer om andra kända personligheter. Kan man då filma om vad dom har gjort utan att fråga dom? Utsätts inte dessa artister om de filmas som tablettmissbrukare och alkoholmissbrukare? Det framkommer inte någonstans att de har medgivit att bli gestaltades så, men dom behöver kanske inte det. Jag kan ju bara tänka på mig själv. Om jag skulle varit en berömt artist och hade tablett missbruk så skulle jag kanske inte vilja se mig själv gestaltad i en film som kom till på grund av en annan artist. Att Johnny berättade vad som hände är en sak men får det komma på duken så att alla kan se det? Utan att fråga och få tillåtelse från de kända artisterna menar jag. Skulle varit roligt och veta faktiskt.
Mitt omdöme i helhet
Jag älskar ju Johnny Cash och jag var ju bara tvungen att se denna film. Skulle har gjort det för längesedan men det har inte blivit av. Nu kom filmen på tv i går och jag trodde inte att jag skulle orka sitta uppe så länge. Filmen är över 2 timmar lång och filmen gick på en kanal som älskar reklam. Men jag orkade och jag måste säga att jag fick veta lite mer om Johnny och det var mycket intressant. Sin kärlek till June visste jag men i filmen så ser man verkligen att han måste ha älskar June mycket högt. Det var äkta kärlek från båda hållen och bara det tyckte jag var helt underbart och se. Det är inte ofta man får se en sådan sprudlande kärlek som dessutom är besvarad. Filmen innehåller både roliga och tråkiga saker. Det är sorg och glädje och hårt arbete för sitt eget jag som man får se. Johnny verkade vara en kluven man som inte visste vart han stod någonstans i livet och mycket kan jag tycka beror på hans far. Enligt honom så dög han aldrig och det var även så efter att han hade blivit en hyllad artist. Sorgligt att en pappa kan behandla sin egen son på det sättet. Filmen är otroligt bra gjord och det är mycket fin musik i filmen. I alla fall för dom som gillar denna sortens musik. Själv älskar jag den och det fanns flera fina hits med i filmen. Skådespelarna är helt underbara och de gör verkligen ett fantastiskt jobb med sina karaktärer. De lyckades mycket bra att förmedla sina karaktärers personligheter. Speciellt Joaquin som gestaltade Johnny Cash. Han var otroligt bra. Han liknade inte bara Johnny till sättet utan även utseendemässigt. Naturligtvis så rekommenderar jag denna film och den får verkligen full pott av mig. Den får hela fem stjärnor av fem möjliga. Jag är helt säker på att jag kommer se denna film igen och jag kommer att göra det med samma glädje som jag gjorde i går och jag kommer förmodligen att gråta på samma ställen i filmen som jag gjorde i går.
18-02-2012 14:14
exceptionell
18-02-2012 11:05
Snyggt skrivet.
17-02-2012 23:47
Väldigt bra skrivet! Märkte dock att du har stavat hans efternamn fel på en hel del ställen.